Simning

Jag minns att jag blev retad för jag inte kunde simma tillräckligt fort. När alla andra hade dykt ner i bassängen stod jag där och tvekade vid kanten eftersom jag var den enda killen på högstadiet som inte kunde dyka bland killarna i vår klass. När vi lekte datten i bassängen var det jag som hade svårast att nå någon annan. Hade jag haft möjlighet att beskriva det på ett bättre och mer humant sätt så hade jag gärna gjort det fast jag kan inte.

Mina krav på ärlighet och konsekvens är alldeles för tydlig i detta fall och jag vill återge en riktig bild av vad som hände. Kommunikationen och kontakten med klassen var annars alldeles utmärkt, men så fort vi skulle till simhallen ändrades förutsättningarna och jag blev automatiskt klassens hackkyckling varje gång genom att skilja ut sig från övriga som kunde allting som inte jag kunde och några försök att kompensera det med andra grejer, det fungerade inte.

Till sist visste jag inte vad jag skull ta mig till och jag grät inombords varje gång vi skulle dit. Varför skulle jag drabbas hårdare än alla andra. Jag måste få erkänna att denna perioden i mitt liv var fruktansvärd, men jag sa aldrig något till mina föräldrar och det var inte kul alls. Det var när jag skulle börja gymnasiet med nya klasskamrater jag beslöt mig för att denna motgång skulle bli starten på något nytt och bättre. Jag såg till att lösa detta praktiskt genom att förklara för mina nya klasskamrater att jag inte kunde dyka och att jag var långsam och ganska klumpig när jag simmade.

Nu mötes jag plötsligt av respekt och ett förtroende och fick mycket stöd av dem eftersom jag var ärlig. Detta avstånd och som kändes som en järnridå mot alla andra på högstadiet var nu raserad och bruten varje gång vi umgicks i simhallen och ärligt talat var det inte lika många gånger som tidigare, men nu hade jag inget samvetskval inför dessa träffarna. Idag när jag är med frugan och våra döttrar och de simmar och leker i simhallar eller äventyrsbad och ser hur kul de har är det min uppgift som förälder att aldrig låta de båda känna samma otacksamma känsla som jag kände när vi skulle ge oss av till stadens simhall när man gick på högstadiet.

En tid som inte var kul alls, åtminstone inte i simhallen.