Simning

Vilken idiot man kan vara. Igår kväll så gick jag med på ett vad… och förlorade. Vad vadet handlade om väljer jag inte att gå in på, med tanke på att det är tillräckligt genant att berätta om vad jag tvingades göra.

Klockan sju i morse kom mina så kallade vänner hem till mig och drog ut mig i bara morgonrock och hundtofflor. Det var kallt vill jag lova, men jag visste att det skulle bli värre.

När vi kom fram till stranden slängde de åt mig ett par illgröna speedos som jag tvingades klä på mig. Jag kan säga er detta: jag i ett par speedos ser inte vackert ut någonstans. Men eftersom jag hade antagit vadet var jag tvungen att genomföra min uppgift, hur pinsamt det än var. Med hjärtat i halsgropen kastade jag mig rakt ner i det iskalla vattnet och började simma. Det gick trögt vill jag lova. Dels med tanke på kylan, och dels med tanke på de alldeles för små badbyxorna (om man nu ens kan kalla dem det).

När jag väl kommit ut till ön lite längre bort kravlade jag mig skakande upp. Där väntade mina skrattande polare med kameran i högsta hugg. Jag skakade av mig vattnet som en hund och hoppade ner i båten till den varma filten och chokladen som väntade. I det ögonblicket hade jag inte en tanke på att jag skulle iväg och jobba bara några minuter senare.

Men det roliga var tydligen inte över än. En varm dusch, och en kort bilfärd senare var jag framme på jobbet och kliver in med en kommande förkylning. Detta visade sig dock inte vara någonting förvånande för mina kära kollegor och chefer. Rikard, som ingår i min umgängeskrets, hade nämligen sett till att få bilderna skickade till sin dator innan jag anlände och sedan hade han visat denna ädla konst för var och en på jobbet som var intresserad (dvs alla). Gud, vad hämnden kommer att bli ljuv.